[eg. sg. best. av ÖSTER, under inflytande av mlt. ōsten, nl. oosten l. t. osten (se ÖSTAN)]
1) (†) öster (se ÖSTER, adv. o. sbst.2 II), särsk. i förb. med prep. från l. åt; ofta i fråga om himlen i öster (o. med tanke på den uppgående solens sken, särsk. i mer l. mindre bildl. anv.). Denna grufvan befinnes nu 8 famnar djup med malm öfver hela bottnen, som står uti öster och vester, dock mäktigast åt östern. NoraskogArk. 4: 268(1744). Förgäfves mer, o Dagens Gud! / Du österns sky med guld bestrålar. Kellgren (SVS) 2: 226(1786). Fölljande dagen hade vi åter en våldsam storm från Östern. Landell Bligh 17(1795). Och morgonsolens gyllne crucifix / På österns rika högaltare blänker. Stagnelius (SVS) 2: 142(c. 1820). En klippa, som reste sig allt mera svart och hög mot österns ljusa molnskyar. Högberg Frib. 315(1910).
2) om l. ss. namn på land l. område l. kontinent i öster (i sht om Orienten) (jfr ÖST, adv. o. sbst.2 II 3); särsk. i sådana uttr. som fjärran l. yttersta östern, om Öst- l. Sydostasien, mellersta östern, om sydvästra Asien (o. Nordafrika). I östern ifrån urminnes tider och ännu, har man ägt Serailler, Slafwinnor hafwa warit fala och Concubinats-rätten gält. DA 6/10 1781, s. 2. Personer som kommo i beröring med den japanska beskickningens medlemmar .. kunde ej nog prisa dessa det aflägsna österns män för deras höga intelligens och angenäma väsende. Samtiden 1873, s. 312. Nyheten, att en ”pest” utbrutit i en engelsk koloni i den fjärran östern, nämligen i Hong-Kong. WermlAlleh. 18/6 1894, s. 3. Den byzantinska österns byggnadskonst. Hahr ArkitH 208(1902). Här samlades konstnärer från skilda delar av världen, även från den yttersta östern. Sterner o. Kinch OrientMatt. 103(1929). Oljetillgångarna i Centralasien och Mellersta östern. AB 2/12 2001, s. 4.
