publicerad: 2023
ÖVERMAGA ø3ver~ma2ga, förr äv. URMAGA l. ÖVERMÅGA, adj. oböjl., förr äv. sbst. f.//ig.; ss. sbst. best. (†) -an (Nordström Samh. 2: 73 (1840), Slotte Solskensf. 37 (1923)); pl. (†) -er (HH XIII. 1: 177 (1565), Schroderus Os. 1: 774 (1635), äv. att hänföra till sg. övermage l. ormage) l. -or (3SthmTb. 6: 221 (1607)); äv. ÖVERMAGE ø3ver~ma2ge, förr äv. ORMAGE l. ÖRMAGE, sbst. m.//ig.; best. (numera bl. ngn gg) -en (Kullberg Syskonb. 30 (1846) osv.); pl. (numera bl. ngn gg) -ar (Klag. 2: 11 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er (se ovan)); förr äv. adj. oböjl.; förr äv. ÖVERMAGER, adj. oböjl.
Ordformer
(offwermåge (-ffu-) 1547–1553. ormage 1609. ormaj- i ssg 1620 (: ormaj barnn). overmage (-ffu-, -gh-) 1526–1557. owormaga- i ssg 1663 (: Owormaga-öre). owormagi 1663. urmaga (vhr-, -gh-) 1646–1671. öffuermago 1603. öfvermagi (-f(f)u-, -ffv-, -f(f)w-, -gh-) 1562–1695. öfvermåga (-ffu-, -ffv-, -o-) 1562 (: öffvermoga barnn), 1596–1711. öfwermager 1772. örmagar, pl. 1596. övermaga (-ffu-, -f(f)v-, -f(f)w-, -gh-) 1559 osv. övermage (ø-, -f(f)u-, -f(f)v-, -f(f)w-, -gh-) 1550 (: øffuermage jord), 1552 osv.)
I. (numera bl. i formen övermage) ss. sbst. (jfr dock 2).
1) (numera bl. ngn gg, i sht i skildring av ä. juridiska förh.) om person som inte uppnått lagstadgad myndighetsålder, omyndig l. minderårig l. underårig person; förr äv. om av annan orsak under förmyndare ställd person; äv. bildl. (se slutet); i predikativ anv. i sg. obest. i ä. språkprov ibland svårt att skilja från II 1. Ept(er) th(et) han war en offu(er)magi behult han liffuet. OPetri Tb. 116 (1526). Men Änckor, sammaledes öfwermagar under femton år, lät Konung Eric förskona, til des änkan blef åter försedd och öfwermaga kom til laga år. Tegel E14 70 (1612). At Constantinus är vthi the sidste sijne Regimentz Åhr blefwen en Öfwermaghe, som wäl behöffde en Förmÿndare, aldenstund han sin Egendom så förslöst hade. Schroderus Os. 1: 273 (1635). Bem:te Majas fader swarade för dottren, som ännu är öfwermagi. UUKonsP 21: 138 (1695). Effter som han, Jan Jansson, intet annorlunda än såm öfwermaga i detta fall ansees kan; Ty .. bör han för denna sin wanart skuld risas af sin fader. UpplDomb. 9: 93 (1736). Politik enas illa med barnasinnet. Hvad den fullvexte någon gång utan våda kan förtära, är gift för öfvermagen. Kullberg Syskonb. 30 (1846). I Helsingelagens Manhelgdsbalk (talas) om en myndighetsålder vid tolv år .. Här stadgas .. dubbla böter för dråp på övermage, som ännu ej nått tolv år. HT 1948, s. 32. — särsk. i bildl. anv., om person som gm oövertänkt l. övermodigt handlande l. uppförande l. dåligt omdöme l. bristande kunskap l. erfarenhet o. d. liknar l. påminner om l. framstår som en omyndig l. minderårig; jfr II 2. Her Christer Bonde hölt före, att Leijonskiöldh borde hafva herföre en godh reprimanda androm öfvermagom till exempel och varnagell. RP 17: 11 (1657). (Drottning Margareta) fann .. at Erik nu wille wäxa henne öfver hufvudet; men så hade hon likväl icke mycket at frukta; ty i Regerings-konsten war han dock altid mot henne en öfvermage. Dalin Hist. 2: 616 (1750). Vår mening (är) ingalunda, att folket, emedan det icke har lyckan vara lärdt, borde såsom andelig öfvermage med klemighet handteras. Cygnæus 5: 446 (1860). Skolan fostrar egoister och öfvermagar, högmodiga parasiter. Tenow Solidar 3: 146 (1907). Med sina överord och sin exaltation kan han lätt verka något av en övermage, som tycker sig vara större än han är. 3Saml. 9: 185 (1928).
2) [utvecklat ur 1 slutet] om ngt sakligt, ungefär liktydigt med: övermod l. dåligt omdöme; äv. (o. numera i sht, med anslutning till II 2 slutet) närmande sig l. övergående i adjektivisk anv., särsk. i sådana uttr. som verka l. kännas övermage, verka osv. övermodig l. överdriven l. omdömeslös. Det sagda verkar kanske övermage, men (osv.). NordBoktrK 1916, s. 86. (Det) tyder .. antingen på bristande rutin eller övermage. AB 15/3 2012, s. 5. Det finns en diskussion inom jägarkåren att det känns lite övermage att skjuta riktigt små kalvar då jägarna inte får ut så mycket av det. NorrbK 6/2 2019, s. 10.
II. (numera bl. i formen övermaga) ss. adj. (jfr I 2).
1) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) motsv. I 1, om person: omyndig, särsk. (o. i sht): minderårig l. underårig; äv. i substantivisk anv. (äv. allmännare, ungefär liktydigt med: yngre person l. ungdom); förr äv. överfört, om ngt sakligt (jfr 2 slutet): som tillhör l. kännetecknar omyndig osv. person; i y. språkprov ibland närmande sig (l. svårt att skilja från) 2. Effter alle tree hans söner .. voro ännu unge och öfvermage. LPetri Kr. 81 (1559). The mine äro .. medhynckan wärde, äre qwinkön, Modren rådhlöös, och dotteren öfwermaga jungfru. Gustaf II Adolf 546 (1630). Då iag war eij annat ähn Vhrmagha barn, och eij mehr ähn till mine 14 åhr kommen wahr. VDAkt. 1671, nr 262. Är Konungen död och Arf-Fursten späd och Öfwermager, då blifwa Rikets wärf .. (av riksråden) förwaltade. PH 10: 19 (1772). (Kvinnan) skulle .. företrädas af en målsman i de henne rörande ärender af så väl civil som criminel natur; och hade denna grundsats ännu den följd, att ursprungligen de af en äfven till mogna år kommen qvinna begångna förbrytelser i vissa afseenden ansågos som öfvermaga gerning. Nordström Samh. 2: 93 (1840). I .. studentuppvaktningen .. deltogo väl på sin höjd 400 öfvermaga af båda könen. NDA 1909, nr 147, s. 3. Stränga gamla damer, väl skickade att kontrollera övermaga dottersöners fostran i enlighet med släktens ambitiösa krav. NärGickSkol. 355 (1934).
2) motsv. I 1 slutet, om person: övermodigt (o. barnsligt l. ungdomligt l. naivt) självsäker; dumdryg l. uppblåst; i sht förr äv.: omogen (se d. o. 3) l. oerfaren; äv. överfört (se slutet); jfr 1. Publiken, ännu öfvermaga i konst-hänseende. Kullberg Syskonb. 105 (1846). Politiskt öfvermaga änkor. NDA 3/9 1915, s. 7. En övermaga eller högfärdig ungdom, som uppträder yverboret i tal och åthävor. Nordström Luleåkult. 51 (1925). Utan att framstå som övermaga och beskäftig vågar jag dock dra slutsatsen att (osv.). SvD 24/6 1986, s. 3. Man fick inte bli övermaga. Då uppstod lätt prat. GotlT 7/7 2016, s. 12. — särsk. i överförd anv. (jfr 1), om handling l. uppträdande l. yttrande o. d.: som vittnar om l. kännetecknas av övermodig osv. självsäkerhet l. dumdryghet osv.; äv. närmande sig l. övergående i bet.: överdriven; äv. ss. adv.; jfr I 2. Öfvermaga själfsvåld och trots. Norström NMänn. 6 (1906). Den franske arbetaren har svårt att känna sig fattig .. och han skulle ha minst lika svårt för det som för att bära sig övermaga åt ifall han själv händelsevis i yttre eller ekonomiskt hänseende råkat att inta en privilegierad särställning. Lo-Johansson StädAnsikt. 60 (1930). Lille Sven var Nisse behjälplig med övermaga iver. Peterson Hasselskog 18 (1948). Den övermaga attityd som socialdemokraterna intagit. SvD 17/9 1985, s. 2. Det vore övermaga att påstå att jag är drabbad med tanke på hur de som verkligen har drabbats har det. AB 25/4 2020, s. 44.
Ssgr (†; till I 1, II 1): A: ÖVERMAGA-BARN. [fsv. ovormagha barn] barn som ej uppnått myndighetsålder. Anders Persons barnn till Pyheranda, som äro öffvermoga barnn, ær Herman Fläming molzman fföre. HFinlKamF 2: 43 (1562). PErici Musæus 4: 38 b (1582). —
-JORD. (övermaga- 1645–1650. övermage- 1550–1556) jord(egendom) tillhörande omyndig l. minderårig. 2SthmTb. 2: 67 (1550). At ingen må sig öfwermaga-jord tilegna, icke eller annars mans fasta eller lösa egendom inkräkta, emedan han emot Riksens fiender .. utom Lands stadd är. HC11H 10: 96 (1650).
B: ÖVERMAGE-JORD, se A.
Spoiler title
Spoiler content