[fsv. yfra (sik), sv. dial. övvra se; till ÖVER. — Jfr FÖRÖVRA, v.2]
(†)
1) med avs. på vapen l. tillhygge: lyfta l. höja l. rikta; äv. med avs. på hugg l. slag o. d.: måtta. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 398(cit. fr. 1628). I dhet han öffrade andra slagit, haffr den andre giffwit ssigh up. VDAkt. 1661, nr 205. Då johan åther ifradhe sin hammar, och slogh honom ett slagh wed wänstra ögat. VRP 1695, s. 164. Då Osengius sedt, att Kiellman .. öfrat wärjan åth Högstedt, eij wettande annat än att dermed slå. VRP 10/11 1729. Alla de oräkneliga fall, när efter forntida sed vapnen blifvit öfrade. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 342(1868).
2) refl. l. ss. dep., om ngt sakligt: ökas l. tillta l. tillväxa; särsk. om sjukdom: förvärras. Han seger och att siukdomen hafuer mehr och mehr öfrat sigh. VDP 1663, s. 471. Har iag några åhr bort åht af en särdeles passion i bröstet warit graverat, men i denna wåhr har den esomofftast så öfratz, att iag tänckt mig icke lång stund ha olefat. VDAkt. 1710, nr 134.
