ADLA a3dla2 (a`dla Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (jfr ssg).
2) förläna adelskap åt, vara orsak till l. föranleda (ngns) adelskap. Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena. Stiernhielm Herc. 489 (1668): En Chines, som stiger till högre värdigheter, adlar med detsamma alla sina förfäder. Geijer I. 7: 194 (1837). Det egendomliga med den britiska adeln är .., att endast en medlem af hvarje familj är adlig, och det, som adlar honom, är det ärfda ledamotskapet af öfverhuset. NF 12: 946 (1888).
3) bildl. förläna (ngn) ett sådant väsen, som bör tänkas förenadt med adel; gifva (högre) värde åt, upphöja, förädla. Snöd är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla. Stiernhielm Herc. 488 (1668). Den igenom dygd sin Adel adla lärdt. Brenner 1: 200 (1687, 1713). (Du skall) vänja dig .. (vid) et giällande målföre, så at din klang adlar dina meningar. Dalin Arg. 1: 269 (1733, 1754). (Dygden) ädlar Adelen och adlar oadel. Tessin Bref 2: 14 (1756). Skaldekonsten skall adla den minsta del, lika väl som det hela. Rydqvist i SAH 12: 418 (1827). Det ges intet lidande, som icke är adladt af .. (Människones son). Tegnér 4: 58 (1837). Det är hjertat som adlar skämtaren till humorist. Beskow Minnesb. 2: 372 (1837). Hvad är väl skönhet, om ej godhet höjer / Och adlar henne till ett mildt behag? C. A. Kullberg Dikter 33 (1850). (Skalden) ofta adlar, hvad oss simpelt synes. Oscar II Skr. 1: 85 (1861, 1875). Några få lundar kunna adla en hel trakt af fula, steniga backar. De Geer Skr. 1: 228 (1878, 1892). — abs. Dygden .. adlar. Kolmodin Qv.-sp. 1: 202 (1732).
