SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFDÖ a3v~dø2, v. -r, -dog, -dogo, -dött, (†) -dödd (se för öfr. DÖ). vbalsbst. -ENDE.
Etymologi
[fsv. afdöa; jfr d. afdø; jfr äfv. t. absterben]
1) (†) dö bort från sitt l. de sina, gm döden afgå. Huar bonden åfdhöör, skall enckian ecke .. strax gifua nye gårdeleyo. G. I:s reg. 5: 121 (1528). När .. (prästerna) affdödde moste man tagha andra jgen. O. Petri Sakr. F 2 b (1528). G. I:s reg. 14: 405 (1542). — (†) dö. Om vår siäl, när kroppen affdöör, dödde. Lucidor Vitt. 284 (1673). Afdödde Kroppars förruttnelser. Tilas Præs. i VetA 1742, s. 24.
2) (mindre br., bl. i andlig stil; jfr Rom. 6: 2 osv.) bildl.: dö bort, fullständigt skiljas l. vända sitt hjärta (från ngt). P. J. Gothus Synd. sp. D 7 b (1593). Afdö från alt hvad verlden tilhör, och .. lefva okänd, glömd och föraktad. Liljestråle Kempis 148 (1798). Afdö från oss sjelfva. Därs. 20. Neddoppandet (vid dopet) betecknar menniskans afdöende från synden. Björling Dogm. II. 4: 171 (1877). — [jfr ä. d. affdø verden, t. der welt absterben] (numera knappt br.) med indirekt obj. Affdör thenna dödeliga werldena, och sägher henne godh natt. P. Erici 1: 15 a (1582). Lybecker 198 (c. 1715). Afdö dig sjelf .. deruti, at du ser och lider hvad för din vilja är motbjudande. Liljestråle Kempis 225 (1798).
3) (†) afsina, upphöra. Afdör källans språng, så torkas bäcken snart. Kolmodin Qv.-sp. 2: 470 (1750).
4) [jfr t. absterben] småningom l. bit för bit borttvina, förlora sin lifskraft, dö.
a) om del af organisk kropp. (Gm röta) afdör benet i .. stycken, hvilka efter hand lösgöras. A. Key i NF 2: 230 (1877). F. Björnström Därs. 13: 1467 (1889).
b) (föga br.) om växt: utgå, dö; jfr 1. En .. åldrig sykomor som afdött. Retzius Nil. 310 (1891).
Spoiler title
Spoiler content