publicerad: 1898
AFFALLA a3v~fal2a (a`ffalla Weste), v. -er, -föll, -föllo, -fallit, -fallen (se för öfr. FALLA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abfallung)), -NING (numera bl. i bet. 3, 7, 8); jfr AFFALL, AFFÄLLE.
Etymologi
[fsv. affalla; jfr d. affalde, nnt. affallen, t. abfallen]
— jfr FALLA AF.
1) falla bort.
a) lossna från sitt fäste o. falla. Affallen frukt. Rappningen är affallen. Medel mot hårets affallande. Gräsit är wisnat och blomstret är aff fallit. 1 Pet. 1: 24 (NT 1526). Löffuen skola .. affalla. Jer. 8: 13 (Bib. 1541). Yttersta skalet (på insekten) affaller. Linné Præs. i VetA 1739, s. 9. Horn, som årligen affalla. Retzius Djurr. 42 (1772). Innan kopporna hunnit fullkomligen affalla. Crusenstolpe Mor. 6: 455 (1844). Skåpet krönes med sex tinnar, af hvilka en affallit. Brunius Gotl. k. 3: 31 (1866). (Dessa färger) lida .. af den olägenheten att efter någon tid spricka och affalla. Eichhorn Konst. hist. 107 (1881). Affallna hästskor. E. H. Tegnér i Ord o. bild 1894, s. 157. — (i Finl.) Affallna tänder. Topelius i Finland 77 (1893).
b) falla bort l. afskrädas vid ett ämnes bearbetande; bilda affall; jfr AFFALL 3 c. Marmor, som vid stenhuggerierna affaller. Berzelius Kemi 1: 368 (1808, 1817). — boktr. om ark, som under tryckningen skadas l. gm missräkning förloras. Då papperet kan affalla vid pressarna, fordra boktryckarna vissa afgångsark för tusendet.
c) (mindre br.) språkv. om del af ord: bortfalla. Lönnrot i Suomi 1841, h. 4, s. 37. Det ofta affallna r i fornspråket. Rydqvist SSL 2: 608 (1860).
a) (†) sjunka undan, falla. Rel. cur. 124 (1682). Hafsvatnet affaller .. 9 quarter på 100 åhr. Dalin Hist. 1: 7 (1747). Så fort vatnet (i öfversvämmade rum) affaller. SP 1780, s. 503.
3) sänka sig ned, slutta nedåt; jfr AFFALL 5. Alla desse bärgen sluttade åt öster med et sakta affallande. Linné Västg. 113 (1747). Från sjön Mangen .. affaller landet åt söder. Hisinger 3: 4 (1823). En plattform med brant affallande sidor och ändar. Brunius Gotl. k. 3: 190 (1866). Björkman (1889).
4) [jfr nnt. affallen] (nästan † utom i p. pf.) liksom gm hullets bortfallande afmagra. Han har märkligen affallit. Sahlstedt (1773). — p. pf. ss. adj.: som förlorat sitt förra goda hull o. friska utseende. Han (har) nu blifvit mycket mager och affallen. Bergius i VetAH 18: 135 (1757). Klosterbrodrens bleka affallna ansigte. Rydberg Sing. 145 (1865, 1876). Den hvita .. handen, affallen och tunn. Hedenstierna Komm. 67 (1891).
5) (†) falla ifrån, (gm döden) förloras l. gå bort; jfr AFFALL 7. G. I:s reg. 7: 271 (1531). En hoop aff wårt Krigzfolk .. ähre osz döde och affalne. FH 9: 131 (1556). Gudh förbiude, at H(ans) F(urstliga) N(åde) vthan Mandzarffuinger dödheligen affölle. Link. besl. 19 Mars 1600, s. D 4 b. Hwar (dvs. om) någon Mästare .. igenom döden affaller. Stiernman Com. 1: 521 (1607). Afsättes någon .. eller med döden affaller, då förordnes annan man i hans stad. RF 1634, § 30. Hallenberg Hist. 3: 155 (1793). — taga slut, dö ut, utslockna. Oxenst. brefv. 1: 27 (1614). At then konungzliga Familia och stämma aldeles skulle affalla. Gustaf II Adolf 98 (1622).
6) liksom falla ifrån ngn l. ngt, vid hvilken l. hvilket man hållit fast, öfvergifva ngn l. ngt, som man tjänat, dyrkat, hyllat osv.; vanl. i klandrande mening; jfr AFFALL 10.
a) i politisk bet. G. I:s reg. 13: 157 (1540). At krijgsfolcket jfrå honom affföll. 1 Mack. 15: 12 (Bib. 1541). Tvinga Baggarne, som affalne voro, till lydno igen. L. Petri Kr. 57 (1559). (De) hade .. från honom affallit til Konungen i Norige. Dalin Hist. 2: 323 (1750). Herulerna .. afföllo från förbundet med kejsaren. Geijer II. 1: 69 (1825). Man trodde .., att norrmännen skulle affalla från Danmark. Odhner G. III:s hist. 1: 195 (1885). — (†) med indirekt obj. 1 Mos. 14: 4 (Bib. 1541). The .. Häreder som Konung Gustaff affalne wore. Tegel G. I:s hist. 2: 156 (1622).
b) i religiös l. kyrklig bet. Månge .. skulle äffallandes (för åff-) warda. Förspr. t. 2 Tim. (NT 1526). Afffalla är, at man trädher jfrå troonne til menniskiors läro. 2 Tess. 2: glossa (Bib. 1541). (Folket) affföll jfrå .. Gudz bodh. Judit 5: 17 (Därs.). Iagh (är) .. icke .. afffallen jfrå Gudhi. Därs. 11: 14. Then aff retta troonne affaller til een oretta troo. Syr. 26 (”27”): 26 (Därs.). Björnståhl 1: 152 (1770). Hela menniskoverlden är affallen från Gud. Rudin 2 Evigh. 1: 439 (1884). Den till Islam affallne (serbern). Heidenstam End. 90 (1889).
c) i annan anv. Ormsens list Ewam beswek, / At hon är platt affallen / Ifrån rättwisan och Gudz kärlek. Ps. 217: 2 (1695). Från vår så kallade historiska skola har jag genom historiska studier affallit. Geijer I. 8: 205 (1838). Detta (togs) till förevändning af många ledamöter i första kammaren att affalla från de kungliga förslagen. De Geer Minnen 2: 259 (1892).
7) mil. om truppdel: under marsch afskilja sig från bredvidvarande truppdel o. ordna sig bakom densamma för att minska frontens bredd. Regl. f. kav. 1778, s. 118. Om, under marsch i front, några rotar behöfva affalla för hinder, sker det alltid inåt, från en af afdelningens flyglar. Ex.-regl. 1848, s. 71. Efter affallning för grindar eller andra hinder, bör, sedan de äro passerade, uppslutning genast verkställas. Tj.-regl. 1858, 2: 324. Ex.-regl. f. inf. 1894. 1: 53. — (†) om främre led: lämna sin plats o. intaga ställning efter de öfriga leden. Främsta Ledets Affalning. Regl. f. kav. 1778, s. 101.
8) [jfr t. abfallen, holl. afvallen] sjöt. (med ett fartyg, som hålles uppe i vinden) manövrera så, att det af vinden (l. af rodret) vrides mera åt lä; om fartyg: vridas mera åt lä; jfr AFFALL 11. Affalla med skeppet. Låta skeppet affalla för vinden. Dalin (1850). Affallning .. Ett fartygs rörelse, hvarigenom förskeppet aflägsnar sig från vindens riktning, så att han blåser mera akterifrån. Nissen i NF (1875).
Anm. I bet. 1 a, 4, 7, 8 brukas (utom i part.) hellre FALLA AF, i bet. 1 b, c, 6 numera endast affalla.
Spoiler title
Spoiler content