SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFGNAGA a3v~gna2ga (a`fgnaga Weste), v. -er, -de, -t, -d, äfv. -it, -en (se för öfr. GNAGA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE († Fiellström (1738); Lind (1749, under abnagung)), -ING (†, Dict. Hamb. (1700)), -NING.
Etymologi
[jfr mnt. afgnagen, t. abnagen, d. afgnave]
Affgnagha, Abrodere. Lex. Linc. (1640). — särsk.
1) gnaga bort, gm gnagande afskilja; ofta med bibegrepp af förtärande. (Bäfvern) afgnager barken (på de grenar osv., som han samlat till föda). Gissler i VetAH 17: 211 (1756). (Getterna) afgnaga .. den späda rågbrodden ända till roten. Zetterstedt 1: 51 (1822). Med framtänderna afgnager djuret (gnagaren) sin föda. Thorell 2: 130 (1861). — bildl. om småaktig afprutning. Palmblad Norge Bih. 125 (1847).
2) gm gnagande minska. Brödkakan var afgnagd i kanten.
3) gnaga (ngt) bart l. rent. Afgnaga ett ben l. en ostkant, gnaga bort (o. förtära) alla de mjukare delar, som sitta fast vid benet l. kanten. Sedan (benen) .. blifvit afgnagade. Fischerström 4: 239 (1792). Almqvist (1842). jfr: Afgnaga, .. abweiden. Lind (1749). Fäladen .. (var) nu mest .. afgnagen. Tidström 26 (1756).
4) gnaga i tu. Tåget är afgnagdt af råttorna. På ängarna afgnager hon (jordråttan) gräsrötterna. Nilsson Fauna 1: 358 (1847); jfr 1.
Anm. I alla bet. (utom i part.) hellre GNAGA AF.
Spoiler title
Spoiler content