SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFKNACKA a3v~knak2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr t. abknacken]
— jfr KNACKA AF.
1) gm knackning frånskilja. Rothof 640 (1762). (Minnesstenen har) lidit genom afknackningar af bitar. Brunius Resa 149 (1839). Af ”åskviggarna” (dvs. stenyxorna) afknackas smulor till barnsjukdomars botande. Aldén i VLS 176 (1888). Putsen afknackas från samtliga inre murytor. SDS 1894, nr 498, s. 2.
2) (mindre br.) gm knackning beröfva (ngt) en del l. ngt fastsittande; gm knackning jämna. (En flintknif) med .. bred afknackad .. rygg. Nilsson Ur. 1: 6 (1838, 1866).
3) (mindre br.) gm knackning stycka l. afbryta. Dalin (1850). Kindblad (1867).
Spoiler title
Spoiler content