AFKNIPA a3v~kni2pa, v. -er, -knep, -knepo, -knipit, -knipen (se för öfr. KNIPA, v.). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afknibe, nnt. afknipen, holl. afknijpen, afknippen, t. abkneifen, abkneipen, abknippen]
I. om frånskiljande l. tudelande gm knipning (med tång o. d.).
1) gm knipning frånskilja. Afknipa en vårta med naglarna, ett spikhufvud med en tång. To pinch off a piece, afknipa et stycke. Serenius (1734). Jag afknep ändan af svansen. GT 1788, nr 119, s. 4. Almroth Tekn. 323 (1839). — trädg. pincera. Eneroth 1: 168 (1864, 1877). Afknipning af skott eller knoppar ..(,) en operation .. för att hindra utbildning af ett skott, som sitter obeqvämt eller genom hvars fortkomst vegetationstiden förkortas. N. J. Andersson i NF (1875).
2) gm knipning beröfva (ngt) en del l. ngt fastsittande; gm knipning jämna l. putsa. — särsk.
a) tekn. från (en gjuten gevärskula o. d.) gm knipning borttaga den i det s. k. ingötet bildade tappen. Bly-kulor (att skjuta med) .. böra icke vara .. för djupt afknipte. Fischerström 2: 184 (1780). Almroth Tekn. 146 (1838).
b) (föga br.) putsa l. släcka (ett ljus) gm att knipa bort det öfversta af veken. Almqvist (1842).
II. (mindre br.) skämt.: på ett knipslugt l. bedrägligt sätt afhända (ngn ngt). Dalin (1850).
Anm. I bet. I 1, 3, II (utom i part.) hellre KNIPA AF.
Ssg (till I): AFKNIPNINGS-TÅNG310~2. [jfr holl. afkniptang] Wenström (1891).
