SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFMÄKTIG, adj.
Etymologi
[jfr Fårömålets avmäktugur, d. afmægtig]
(†) vanmäktig; usel, eländig. Swedberg Sabb. ro 1292 (1691, 1712). Apostlarna woro swaga och afmechtuga menniskor såsom wi. Därs. 145 (1704, 1710). Ingen afmechtig död, then Tu nederlagt hafwer, skal mig .. (det eviga lifvet) förtaga. Dens. Dödst. 269 (1711). Dähnert 184 (1746). — jfr AMÄKTIG.
Spoiler title
Spoiler content