publicerad: 1898
AFRÅDA a3v~rå2da (a`fråda Weste), v. -er, -rådde, -rådt, -rådd (se för öfr. RÅDA, v.1). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abrathung)), -NING (föga br. Lex. Linc. (1640); Almqvist (1842)); jfr AFRÅD.
Etymologi
[fsv. afraþa; jfr d. afraade, mnt. afraden, t. abraten]
1) råda l. gm råd söka förmå (ngn) att afhålla sig l. afstå (från ngt); råda (ngn) att låta bli (ngt); afstyrka; numera bl. om afstyrkande af ett förehafvande, företag o. d.
a) [jfr t. einem von etwas abraten] med prep.-uttr., som angifver, hvarifrån ngn afrådes. Han afrådde mig från detta företag l. från att söka platsen. Svarter afrådde .. honom ifrån detta frierit. Björner Rolf Kr. 130 (1737). Cardinal Fleury hade afrått (dvs. -rådt) Sverige från att börja ett krig med Ryssland. A. Cronholm i SKN 1841, s. 101 a. — (föga br.) Ifrån sådana ogudachtiga Menniskiors vmgänge, affråder S. Paulus osz. Muræus 1: 151 (1648). — (†) Skola Prästerna .. afråda Bröllopzfolcket, ifrån all öfwerflödigheet. Kyrkol. 15: 23 (1686). — (ännu br.) utan personobj. Ett .. vågspel, derifrån .. alla afrådde. Læstadius 325 (1831).
b) med sakobj., som angifver, hvarifrån ngn afrådes.
α) [jfr t. einem etwas abraten] därjämte med personobj. — sakobj. är
α') (†) sbst. l. pron. När wij .. wårom nästa någhot rådhe eller affrådhe. Balck Cat. X 8 b (1596). Tegel G. I:s hist. 1: 62 (1622).
β') (mindre br.) inf. med att. (Han) afrådde oss .. at gå öfver fjällen. Hiärne Resa 251 (1685). Själf afrådde jag henne att skrifva någon förebråelse. Rydberg Vap. 345 (1891). — (numera bl. i mindre vårdad framställning) med (pleonastisk) negation vid inf. Dem blef afrådit af Thorkild att intet äta af deras Spijs. Rudbeck Atl. 3: 396 (1698). Wingård Minnen 3: 27 (1846).
γ') (†) en objektsbisats. Konungh Alexander .. (hade) afrådt .. (honom), at han sigh medh Götherne något befatta skulle. L. Petri Kr. 11 (1559). N. Av. 24 April 1656. — med (pleonastisk) negation i att-satsen. RA 3: 75 (1593). Pharao haffuer .. welat affrådha honom, at han icke skulle göra .. någhot hinder. Rudbeckius 4 Pred. B 4 a (1634).
β) (numera mindre br.) utan angifvande af den, som afrådes. The .. affrådde thet (dvs. att angripa fienden). 1 Mack. 9: 9 (Bib. 1541). Girs G. I:s hist. 183 (1630). (Den) varder .. ofta vanvördad, som afråder ett farligit verck, om thet sedan lyckas. Rydelius Förn. 245 (1721, 1737). Allt krig .. / Afråder jag. J. G. Oxenstierna 4: 47 (1815). Jag afrådde .. en upplösning (af andra kammaren). De Geer Minnen 2: 276 (1892). med inf. ss. obj.: Att genast .. så råg, afrådde gubben. Almqvist Grimst. 23 (1839). — oeg., med saksubj. Han stod tvekande mellan sin sjuklighet, som afrådde, och sina önskningar, som tillstyrkte det presterliga kallet. Fryxell i SAH 21: 13 (1841).
c) utan angifvande af det, hvarifrån ngn afrådes. The .. borde retta folcket, och affrådha them, ther the någor ond anslagh haffua förhender. L. Petri Chr. pina d 1 a (1573). Björner Rolf Kr. 49 (1737). Ni skulle handla som en hederlig karl, om ni afrådde honom. Hagberg Shaksp. 2: 28 (1847). — oeg. Ehuru .. (biljettens) ordalag afrådde, var dock dess innehåll beräknadt på en retelse för konungen. Almqvist Drottn. j. 208 (1834). jfr: Ståndets svar blef .. afrådande. Fryxell Ber. 8: 165 (1838).
2) (mindre br.) gm råd förmå l. lyckas bringa (ngn) att afstå från ngt l. från att göra ngt. Ingen kunde afråda honom, intet förmådde återkalla hans beslut. Strandberg 1: 337 (1862). Han stod ej att afråda. Böttiger 6: 119 (c. 1875). — (†) Låta affrådha sigh ifrån sin fordeel. Schroderus Uss. E 4 b (1626). — (föga br.) oeg. Desse och flere skäl vore kraftige nog mig att afråda. A. Oxenstierna Skr. 1: 247 (c. 1634).
Spoiler title
Spoiler content