AFRÄFSA a3v~räf2sa, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) gm räfsning aflägsna, räfsa bort. Sillén i VetANH 3: 194 (1782). Innan den (dvs. ängen) är slagen och höet afräfsadt. Schrevelius 2: 207 (1847, 1857). Det från rågfälten lösharfvade och afräfsade snarpet. Arrhenius Jordbr. 2: 95 (1862).
2) gm borträfsning af strå o. d. rensa l. jämna. När (hö-)stacken är färdig, skall den sorgfälligt afräfsas och befrias från alla utstående toppar. Lundequist 241 (1840, 1855).
3) (föga br.) gm räfsning afbryta. Han har a(fräfsa)t två pinnar på räfsan. Dalin (1850).
4) fullborda räfsningen af (en äng o. d.), vederbörligen l. grundligt l. tillräckligt räfsa. A(f-räfsa) en äng, ett stycke af en äng. Dalin (1850). — Anm. Med dessa o. dyl. uttr. kan äfv. afses bet. 2.
Anm. I bet. 1, 2 o. 3 hellre (utom i part.) RÄFSA AF.
