AFSINA a3v~si2na, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING. —
1)
a) om digifvande varelser o. deras mjölkafsöndringsorgan: gifva mindre mjölk; (i sht för ngn tid l. småningom) upphöra med att l. förlora förmågan att afsöndra mjölk. Afsinad ko. Lind (1738). Af starr- och andra elaka kärr-växter pläga (kor) afsina eller tappa i mjölken. Fischerström 2: 407 (1780). Nyfödda dibarnet vid modrens afsinade bröst. Wadman Saml. 1: 12 (1817, 1830). Afsina, förlora mjölken i brösten eller spenarne. Säges så väl om menniskor, som djur. Collin (1847). Minskning af mjölken eller Afsining består deri, att djuren .. gifva en mycket mindre mängd mjölk, än de förut lemnat. Lundberg Husdj. 435 (1868). Starkt mjölkande kor afsina sent. Juhlin-Dannfelt 8 (1886). Sev. Ribbing Barns fostr. 28 (1892).
b) (mindre br.) om bäckar, källor o. d.: upphöra att rinna, sina ut. (Källans) ådra .. är temligen afsinad. Palmblad Nov. 2: 139 (1841); jfr 2. Björkman (1889). — bildl. De strejkandes hjälpkällor började afsina.
2)
a) (mindre br.) om mjölk, med afs. på dess afsöndring ur mjölkkörtlarna: flyta sparsammare, småningom aftaga l. minskas; (för tillfället) upphöra att flyta l. alstras. Mjölkens Afsinande. Wahrman Husdj. 71 (1807).
b) bildl., om ngt, som tänkes ha flödat (någorlunda ymnigt): mindre ymnigt strömma till; aftaga, tryta, upphöra (för ngn tid); jfr 1 b. Härmed (dvs. med ”Hymne an den Unendlichen”) afsinar för en längre tid Schillers lyrik. Böttiger 4: 316 (1854).
SAOB
