AFSJUNKA a3v~ʃuŋ2ka, v. -er, -sjönk, -sjönko, -sjunkit, -sjunken (se för öfr. SJUNKA). vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. afsynke, t. absinken]
(numera knappast br.) sjunka undan. I desse Västgötska fjällar .. (se vi spår) efter hafvets forna arbete, och huru det efter hand afsjunkit. Linné Västg. 114 (1747).
