AFSKIFTA a3v~ʃif2ta, v. -ade (se för öfr. SKIFTA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. afskipta; jfr d. afskifte]
— jfr SKIFTA AF.
1) gm skiftande afsöndra l. frånskilja. Dalin (1850). — (†) afgränsa, begränsa. Laghmannen .. hafver sijn wissa och laghligen afskifta Jurisdiction til at förestå. Gustaf II Adolf 9 (c. 1620).
2) gm skiftande (symmetriskt) uppdela l. fördela (ngt). — särsk.
a) (mindre br.) kam. o. landtmät. om tomt l. jordområde: (ut)skifta. Sedan Kronans öfverlopsjord .. utbruten .. blifvit, kommer väl återstoden .. (att) afskiftas Delägarne emellan. Landtm. förf. 1: 177 (1782). Landtmätaren afskiftade den uppmätta marken i fyra lika lotter. Kindblad (1867).
b) (†) om gradering: dela (i vissa finhetsgrader). Nu wele wij skåda, i huru mång Stegh eller trappor (dvs. grader), Gull och Silfuer, til theres fijnheet i Korn, afskiftas. Stiernhielm Arch. G 1 b (1644).
c) (föga br.) i annan anv. Gamla huset, som utgjordes .. af en enda sal, skulle afskiftas med tvänne små kamrar. Rääf Ydre h. 3: 12 (i handl. af 1745). Den i tre delar afskiftade altartaflan. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 131 (1831). — naturv. i p. pf. ss. adj. Afskiftad, .. genom räta strimor, räfflor m. m. regelbundet afdelt. Marklin 50 (1818). jfr Dens. 90 (under afskifte).
