AFSNÖRA a3v~snö2ra, äfv. ~snœ2ra, v. -snör, -snörde, -snört, -snörd (se för öfr. SNÖRA). vbalsbst. -ANDE, -ING, -SNÖRNING ~snœ2rniŋ.
Etymologi
[jfr d. afsnöre, t. abschnüren]
1) (mindre br.) snöra upp o. aftaga (ngt). Afsnöra ett snörlif. Björkman (1889). jfr: Abschnüren .. afsnöra, snöra upp. Wikforss (1804).
2) gm (in)snörning afskilja l. aflösa l. afdela. jfr: En .. anatom .. uppgifver sig hafva sett en nästan timglasformad afsnörning eller tudelning af magsäcken såsom en följd af snörlifsvåldet. E. Nilsson i BfH 6: 64 (1885). — särsk. [jfr t. abschnüren] i utvidgad o. oeg. bet., i sht naturv.:
a) (mindre br.) tr. Trådar .., hvilka i sina spetsar afsnöra enkla förökningsceller. Eriksson i NF 4: 701 (1881). jfr: Löfven är en lång smal sjö i Värmland, som på ett par ställen afsnöres af långa smala sund. Lagerlöf Berl. 1: 13 (1891).
b) pass. o. refl. i intr. bet.: liksom gm (in-) snörning afskiljas l. aflösas l. aflossna. Kroppen (på maneten) får .. tvärfållor som allt djupare och djupare afsnöras, till utseende såsom en rad af trissor eller brickor. Sundevall Zool. 180 (1847, 1864). Vestibulen (i fiskarnas hörselapparat) är afsnörad i tre eller fyra säckar. Thorell 1: 181 (1860). Vid knoppbildningen utväxa på moderkroppen ett slags knoppar, hvilka antingen alldeles afsnöra sig eller bibehålla sitt sammanhang. F. Björnström i NF 5: 88 (1881). Förökningen (hos jästsvamparna) sker genom afsnöring. Sandahl Därs. 7: 1527 (1884); jfr a. Å ett högre utvecklingsskede afsnör ögat sig fullständigt från den yttre huden. Leche Därs. 18: 604 (1894).
3) [jfr d. afsnöre, afsnore, t. abschnüren] handtv. gm knäppning med (spändt) snöre framställa (streck l. linjer). Eneberg Karmarsch 1: 48 (1858). jfr: Afsnöra .. tim(mermansterm,) line out. Björkman (1889). — jfr AFKNÄPPA 4.
Anm. I bet. 1 (utom i part.) hellre SNÖRA AF.
