AFSTJÄLPA a3v~ʃäl2pa, v. -er, -te, -t, -t (se för öfr. STJÄLPA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
(gm stjälpning) afvälta. (Det) var .. att vänta .. att kärran .. skulle .. afstjelpa sina säckar i den under flytande bäcken. Almqvist Skälln. 15 (1838). Sido- och midtmoräner bäras på glacierens rygg småningom framåt till dennes nedre afsmältande ände för att der efter hand afstjelpas. E. Erdmann i NF 11: 372 (1887). Björkman (1889). — särsk. (gm stjälpning) aflassa (en å fordon o. d. befintlig last). Afstjälpa ett vedlass. Det ställe der jorden afstjelpes. Stål 1: 209 (1834). — Anm. Den af Heinrich (1814, 1828) anf. bet. (den hut) abstülpen beror sannol. på en felaktig öfv.; jfr Deleen (1836, under abstülpeln). — jfr STJÄLPA AF.
