publicerad: 1898
AFSTÖTA a3v~stø2ta (a`fstöta Weste), v. -er, -stötte, -stött, -stött (se för öfr. STÖTA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -NING; jfr AFSTÖT I.
Etymologi
[jfr d. afstøde, mnt. afstoten, nnt. afstöten, t. abstossen]
1) gm stötning aflägsna l. frånskilja; bortstöta. Afstöta ett bordshörn. Afstöta kanterna på l. af en sten. Itt annat litet horn, för hwilko the try fremsta hornen affstött wordo. Dan. 7: 8 (Bib. 1541). Iagh gåår baarfött / Och haffwer alla tåår affstött. Rondeletius 61 (1614); jfr 2. Lind (1749). Berzelius Blåsr. 102 (1820). Man nyttjar .. (vid skördandet af vejde) i Tyskland ett .. stötjern, hvarmed man afstöter hufvudet af roten. Conv.-lex. 4: 250 (1851). Hindra rappningens afstötande i portgångar. AHB 83: 73 (1873). — (föga br.) med dubbelt obj. Afstöta oxen hornen. Almqvist (1842). — särsk.
b) (mer l. mindre) bildl.
α) [jfr ä. t. den könig vom thron abstossen] (†) stöta ned (från tronen o. d.). Medh spått och neesa blifwa aff then Konglige Thron affstödt. Girs G. I:s hist. 82 (1630). — [jfr ä. t. einen vom amt abstossen] i ngt utvidgad bet.; om afsättning från ämbete. Peder Synnanweder och M(äster) Cnutt .., hwilka Kong. G(ustaf) hade affstött iffrå theres embete. Svart G. I:s kr. 86 (1561).
β) (knappast br. utom ngn gg i p. pr.) stöta ifrån sig; visa sig frånstötande mot (ngn) l. snäsa (ngn). Almqvist (1842). Granfelt Dogm. 35 (1861, 1870).
c) [jfr t. abstossen] fysiol. i sht pass. med intr. bet.: aflossas, affalla. De djupare brännsåren kräfva för sin läkning brandskorpans afstötning genom suppuration och ärrbildning. Rossander i NF 2: 1248 (1878). (Det mogna) ägget .. afstötes från äggstocken. J. E. Johansson Därs. 18: 496 (1894).
2) gm stötning minska l. stympa l. jämna. Denne (runsten) var .. på tvänne sidor afstött. Linné Sk. 4 (1751). Ryggkotor (befunnos) skadade och afstötte af skottet. Adlerbeth Ant. 2: 4 (c. 1815). — särsk.
a) i p. pf. ss. adj.: liksom gm stötning stympad.
α) herald. Uggla Her. 62 (1746). En sparre .. kan vara öppen i spetsarna och kallas då afstött. Schlegel o. Klingspor Her. 44 (1874).
b) [jfr t. das rauhe am holz mit dem hobel abstossen] (mindre br.) handtv. med hyfvel l. annat dylikt redskap jämna. Afputsningen .. (och) afstötningen (justeringen) .. af taflans fyra kanter. Tekn. tidskr. 1877, s. 6 (om tafvelparkettgolf). På detta sätt kan liständen afstötas. Bong i AHB 116: 29 (1883).
3) [efter t. abstossen] jäg.: Afstöta armarna, eg.: (likasom gm stötning) minska flyglarna af en skallgångskedja; (vid slutna drefskall å varg) införa det å skallets armar stående folket i drefvet, allt efter som detta framskrider. Att afstöta armarna fordras äfven 2:ne pålitliga Jägare. Greiff 21 (1821, 1828). Afstöta. Detsamma som afflygla, med den skillnad att det manskap som utgör afstötarne icke alltid går inåt, utan stundom fortgår i samma rigtning som skallgatan. Svederus Jagt 321 (1832). Därs. 109. Hahr 545 (1866).
4) gm stötning bryta i tu l. tvärt af. Afstöta en lans l. stång på midten.
Anm. I bet. 1 o. 4 hellre (utom i part.) STÖTA AF.
Spoiler title
Spoiler content