AHA aha4 l. aha4, äfv. aha4 (stundom med kort a i senare stafvelsen), interj.
Ordformer
(ah ha Gosselman (1833))
Etymologi
[jfr d., holl., t. o. eng. aha; jfr äfv. fr. ah ah]
utrop, då man kommer under fund med l. upptäcker l. får veta ngt; med olika tonfall kan ordet uttrycka öfverraskning (i sht lindrig l. låtsad), belåtenhet, harm, hån m. m.: jaså, såå, ah, å(h), åhå, jag förstår; ofta användes det skämt. l. ironiskt. Men allt detta, svarar mig någon ung studerande, hör blott till anthropologien, till läran om menniskan! — Aha! (dvs. jaså, säger ni det?) min philosoph: jag trodde att vi talte om menniskan. Leopold 3: 380(1801, 1816). Makár? Aha! så heter då, / Den kära, rymmande personen? Dens. 2: 406(1802, 1815). Hvad är det för ett blått berg, som jag ser der borta? Aha, nu förstår jag. Det är gränsen emellan det förflutna och det närvarande. Livijn 1: 361(1824). Ah ha! — Var det derföre du gjorde dina många frågor? Gosselman S. o. N. Am. 2: 51 (1833). Brådskande och nyfiket öppnade han (brefven) .. Aha, Rosensteins stil. Crusenstolpe Mor. 3: 240(1841). Hvem talar der? Aha! .. / Ett stycke lärd! G. L. Silfverstolpe 2: 70(1852). Aha, klämmer skon der? Jolin Smäd. 30(1863). Aha, min gunstig herre. Är det så? Därs. 88. jfr: Hoity-toity! what's here to do? aha! hvad är här på färde? Serenius(1734).
SAOB
