ALIENERA al1iene4ra l. -e3ra2, l. ali1-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ALIENATION al1ie1natʃω4n l. -aʃ-, l. ali1-.
Etymologi
[jfr t. alienieren, fr. aliéner, af lat. alienare, af alienus, annan tillhörig, främmande]
1) (numera mindre br.) öfverlåta åt en annan, afyttra, föryttra; afhända sig; jfr ABALIENERA.RARP 3: 119(1640). Godsens alienation. Därs. 8: 134(1660). Pant- och Köpe-Gods, som han .. ägt .. men .. på hvarjehanda sätt alienerat. Botin Hem. 2: 212(1756). Smedman (1874).
2) [jfr t. entfremden] (†) afvända l. bortvända (ngn l. ngt från ngn); göra (ngn l. ngt) främmande l. afvog(t). Förleedha och alienera ifrån K. M:tt thes wänner och bundzförwanter. RARP 6: 330(1658). Alienera nationens sinnen. Rosenstein 3: 311(1788). Dalin(1871).
