SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ALLIAGE al1ia4ʃ, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. o. fr. alliage, af fr. allier (se under ALLIERA)]
eg.: förening, blandning.
1) (föga br.) metall. metallblandning; särsk. om tillsättande af ngn sämre metall, vanl. koppar, till guld l. silfver vid bearbetandet. Rinman 2: 40 (1789). Smedman (1874). — konkret, om tillsats af sämre metall. Som det fina Silfret är mjukt och lätt förnött, så försättes det gemenligen med en större eller mindre del Koppar, som kallas Alliage eller Loyering. Bergklint M. sam. 2: 428 (1775, 1792). Därs. 429. Alliage kallas den i mynt tilsatte sämre Metallen. Rinman (1788). — jfr ALLIERA II, ALLIGERA I a, ALLOJ, ALLOJERA.
2) (†) mat. alligationsräkning. Sturtzenbecher (1805). — jfr ALLIGERA I b.
Ssg (till 2): ALLIAGE-REGEL. (†) Sturtzenbecher (1805). jfr ALLIGATIONSREGEL.
Spoiler title
Spoiler content