SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANFLUGEN an3~flɯ2gen, adj. -get; -gne, -gna.
Ordformer
(anflogit (n.) Wallerius Min. 168 (1747))
Etymologi
[efter t. angeflogen; jfr AN, adv. III 2, o. flugen (af FLYGA); jfr äfv. ANGEFLOGEN]
1) (†) miner. o. bergv.
a) i uttr. vara anflugen med, vara försedd med ett tunt öfverdrag af. Engden (är) med mycken Rost och Rödmylla sampt Sielffrätsteen .. färgat och anflugen. Hiärne Vatt. 68 (1683).
b) i uttr. vara anflugen, hafva afsatt sig, (hafva) bilda(t) en anlupen fläck. Ehwarest här och där i Berget en Rostfärga eller odugelig Witterung är anflugen. Hiärne Vatt. 27 (1683).
c) [jfr t. angeflogenes erz] som afsatt sig på ytan af annan kropp; i form af anflog. Anflogit Bärgsalt .. Fäster sig liksom rimfrost vid väggar och tak i grufvorne. Wallerius Min. 168 (1747). Stuffer med anfluget Gull. Tessin Bref 2: 287 (1755). (Kopparn) finnes gedigen, antingen anflugen, tät eller grynig. Bergman Jordkl. 108 (1766). Heinrich (1814).
2) [jfr t. angeflogenes holz] om skog o. d.: uppspirad ur kringflugna frön, själfsådd. A(nflugen) återväxt. Hahnsson (1884).
Spoiler title
Spoiler content