ANFOGA an3~fω2ga, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. [jfr holl. aanvoegen] (föga br.) vidfoga, vidfästa; bifoga. Att .. (mitt arbete) förvaras och framdeles Hans Majsts Historia anfogas skulle. Dahlberg Dagb. 190 (c. 1668). Ordets form .. (har enl. vissa filologer under 1600-talet) undergått förändring genom anfogning, tillägg, borttagning (osv.). Heikel Filol. 57 (1894). — i p. pf. ss. adj. Tvenne platta kiött-achtige kroppar .., längst rännelen anfogade. Triewald Bij 15 (1728; i beskrifning på biets inre byggnad).
II. (†) tillfoga l. förorsaka l. vålla l. göra (ngn ngt ondt). Dieffuulen wil tigh någhon Plågha anfoga. P. P. Gothus K 4 a (1590). Dens. B 3 b.
