ANFRÄTA an3~frä2ta, v. -er, -frätte, -frätt, -frätt; se för öfr. FRÄTA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[efter t. anfressen; jfr AN, adv. II 1 anm. α, o. FRÄTA; jfr äfv. nt. freten an, holl. vreten aan]
1) om insekters, maskars osv. skadliga inverkan: gm ätande skada; p. pf. stundom: maskäten. Insekter och deras larver skada .. säden genom att anfräta dess rötter. Arrhenius Jordbr. 2: 102 (1862). — i bild. Hwasser V. skr. 1: 218 (1847). Frukten glänser på (lifs-)trädet, men den är redan anfrätt. Weibull Lundag. 17 (1884).
2) om ngt liflöst, särsk. om skarpa l. upplösande ämnen, sjukdomar o. d.: gm frätande småningom skada l. förstöra, fräta l. tära på, angripa. När .. sådane berg .. nederst widh rötterna anfrätes. Hiärne Anl. 219 (1706). Träden voro .. anfrätte af röta. Ödmann Hunt. 144 (1797). (Vapnen), som voro af jern, hade blifvit af rost så anfrätte, att de .. sönderföllo. Brunius Resa 122 (1839). Kalk .. anfräter trä. Dens. Metr. 365 (1854). Svafvel- och salpetersyra .. så koncentrerade, att de anfrätte tjocka läderstöflar. Å. G. Ekstrand i AHB 128: 26 (1887). Platinametallen .. anfrätes .. af smältande alkalier. Cleve i NF 12: 1371 (1888). — särsk.
a) med afs. på delar af den mänskliga organismen. Anfrätta tänder; jfr 1 samt ANFRÄTNING slutet. (Läkaren) som med sin knif bortskär det anfrätta köttet. Wikner Pred. 147 (c. 1874).
