ANSÄTTARE an3~sät2are (a`nsättare Weste), om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
I. (tillfällig anv.) person som ansätter.
a) (föga br.) byggn. påle som placeras ofvanpå annan påle för att möjliggöra djupare neddrifvande af denna; pålknekt; jfr PÅSÄTTARE. Skall en påle nedslås längre än till öfre kanten af foten, så begagnas en ansättare eller pålknekt, hvilken består af en 6—8 fot lång påle, i båda ändar omgifven af en jernring, och i nedre änden försedd med en jernspets. Rothstein Byggn. 509 (1875; 1 uppl. 1857: påsättare).
b) [jfr t. ansetzer] sjöt. järnverktyg hvarmed bultar drifvas ut ur träet; jagbult, drifbult. Calwagen Sjölex. (1851). Uggla Sjölex. (1878, under set-bolt).
c) (mindre br.) garf. redskap hvarmed skinn utbredas. Skinnen utbredas på bordet genom strykning med en ansättare af horn. AHB 53: 42 (1871).
d) vid glasmålning o. d.: på ritstol(en) anbragt apparat hvaremot glasen stödjas. Ett stycke under spindeln (på ritstolen) sitter en .. flyttbar stång, som i ena ändan är försedd med en särskild rörlig mekanik, ansättaren, mot hvilken glasen stödjas vid ritning af ränder. Törner Glas- o. porslinsmåln. 79 (1895).
e) [jfr d. ansætter, holl. aanzetter, t. ansetzer] artill. motsv. ANSÄTTA I 1 a: med kolf försedd kort stång hvarmed laddning o. d. ansättes; sättare. Weste (1807). En laddning .. inlägges i laddhålet och införes med ansättaren. Ex.-regl. f. fältart. 1885, 1: 133. Ansättaren .., af trä med jernbeslag, består af en kolf i form af ett kors och en stång; kolfven är fäst vid stången och stödd af 4 klotsar. De Ron o. Virgin I. 1—3: 47 (1886).
