[efter t. arglistig, mht. arclistec; jfr ä. d. argelistig, holl. arglistig, i ä. tid argelistig]
(numera med en viss anstrykning af ålderdomlighet) listig o. elak, illslug; om lefvande varelse l. om handling, plan, tanke osv. Arglistig war han (dvs. biskop Brask) så mongeledh, / At stemple alt ondt. Svart Gensv. H 2 b(1558). Köpmän och Krämare äre itt arglistigt och bedrägligit folck. Fosz 464(1621). Arglistige handlingar och gärningar. Tegel G. I 2: 197(1622). Elephanter äro mycket stoora, starcka och arglistige Creatur. Siam 29(1675). Man bör taga sig til vahra, at man af arglistige och illfundige menniskior eij må bedragen och skadad varda. Nehrman Inl. t. jur. civ. 2(1729). I sagan framstår han (dvs. Ivar Vidfamne) såsom en man, den der till sin charakter varit lika våldsam som arglistig. Strinnholm Hist. 1: 252(1834). En arglistig slughet .. kan göra mycket ondt genom de medel hon använder. Franzén Pred. 2: 95(1842). Din tunga far efter fördärf, hon är lik en skarp rakknif, du arglistige. Psalt. 52: 4(öfv. 1897).
