[jfr t. atticismus, eng. atticism, fr. atticisme, af lat. atticismus, af gr. ἀττικισμός, attiskt uttryck, attisk munart]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] språklig egendomlighet utmärkande för den attiska dialekten (hvilken talades i Aten o. trakten däromkring). Atticismer hos den forn-joniske Homerus. Faxe Buttmann 2(1825). NF(1876).
2) [jfr motsv. anv. i gr.] (mindre br.) om den attiska dialekten l. attiskan. Man urskiljer .. hos den attiska dialekten två utvecklingsstadier, den ”äldre” och den ”yngre” atticismen. A. M. Alexanderson i NF 5: 1521(1882). Den yngre atticismen ligger till grund för det hellenistiska språket. Knös Grecismer 26(1898). — jfr NY-ATTICISM.
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. Betydelsen har föranledts däraf, att de gamla atenarna voro berömda för sitt eleganta språk o. spirituella skämt] (mindre br.) utsökt smak o. fin elegans o. espri i sättet att uttrycka sig i tal o. skrift; äfv. allmännare: (naturlig) fin belefvenhet o. urbanitet. Den konventionella blotta yttre belefvenheten, ej den äkta atticismen eller urbaniteten, är ofta de usla nationers triumf, som ej mer kunna göra några framsteg, om ej i moraliskt förderf. B. C. H. Höijer († 1812) enl. Grubbe Ordl.(c. 1840). (Crusenstolpe) kan säga en komplimang med den utsöktaste fransyska atticism. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 224(1845).
