BAKBEN ba3k~be2n (ba`kben Weste), n.; best. -et; pl. =.
1) [jfr ä. d. bagben o. baghæl i liknande anv.] (†) bakre del l. sida af ben tänkt ss. blottställd för förföljares hugg l. slag? i uttr. kvista efter (ngns) bakben, hårdt ansätta, gå illa åt? När the sigh såge ey mere hop (dvs. hopp), / Ryckte the fort sitt lägre op. / The Swenske monde effter theris baakbeen quiste. Svart Gensv. F 8 a (1558). P. J. Rudbeckius C 3 a (1624).
2) om ben tillhörande det bakre benparet hos fyrfota djur, äfv. om ben tillhörande det sista benparet (l. de sista benparen) hos insekter o. andra djur med flere par fötter: bakre ben. Så hafwer och Gudh genom Naturen gifwet them (dvs. bina) längre Baakbeen än the fremre. I. Erici 2: 79 (c. 1640). Geten .. (har) stora hängande Diur (dvs. jufver), så att hon måste gå bredt medh Baakbenen. Rålamb 13: 63 (1690). En Wild-Oxe, som står på Bakbenen. Block Progn. 74 (1708). På Bakbenen (hos amfibier) betraktas (dvs. märkas) äfvenledes .. Låret, .. Bakfoten; Tassen, .. Fingrarne. Retzius Djurr. 161 (1772). Man har sett (björnen) .. gående på bakbenen .. bära en död häst mellan frambenen. Nilsson Fauna 1: 198 (1820, 1847). Ett odugligt ök med spatten i begge bakbenen. Böttiger 6: 70 (c. 1875). — [jfr t. hinterbein] (hvard., mer l. mindre skämts.) om nedre extremitet hos människa. Rör på bakbenen! Almqvist (1842). En fryntlig och värderad gammal herre, som visserligen svär öfver att han har ”gikt i bakbenen”. Nordensvan Sv. k. 459 (1892). — [jfr holl. zich op zijne l. op de achterpoten zetten, t. sich auf die hinterbeine setzen; jfr äfv. fr. se cabrer] i uttr. sätta sig på bakbenen, eg. om häst som stegrar sig osv.; äfv. (hvard.) bildl. om människa: vara l. blifva motspänstig, göra svårigheter, ”krångla”, sätta sig på tvären.
Ssgr (till 2): BAKBENS-FÄSTE30~20. om det ställe där bakbenen äro fästa vid bålen. Nilsson Fauna 3: 127 (1842, 1860). —
-RÖRELSE~200. Vildbrådets genom bakbensrörelsen åstadkomna höjdsprång. Hemberg Gångart. o. spår 46 (1897).
