BAKDANTARE ba3k~dan2tare (ba`kdantare Weste), m.||(ig.) (om kvinna användes hellre -DANTERSKA); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
person som (ofta l. gärna) bakdantar. Rom. 1: 30 (NT 1526; öfv. 1883: förtalare). Tu skalt icke wara en baakdantare ibland titt folck. 3 Mos. 19: 16 (Bib. 1541; öfv. 1893: Du skall icke gå med förtal). Baakdanter, trappedragar och riddar röö (dvs. förräddare), / alla squallerbyttor, så snart the döö, / Dem förer iagh (dvs. Charon) till helfuetidz nidh. Asteropherus 65 (1609). Tilståppa Munnen på alle Baakdantare. Schroderus Uss. L 4 b (1626). Bakdantare äro diefwulens jachthundar. Muræus 2: 150 (1648). Cygnæus 10: 250 (1854). Sykofant blef (hos grekerna) snart en benämning, som bibehållit sig till våra dagar, för spioner och bakdantare. Elfving Kulturväxt. 76 (1895). — i förb. med gen. l. poss. pron., t. ex. hans l. min bakdantare, person som bakdantar l. bakdantat honom l. mig. Dalin (1850).
