BAKLÅS ba3k~lå2s (ba`klås Weste), sbst.
bl. i adverbiella förb., styrdt af prep. i.
a) eg. om det förh., att kolfven till ett lås råkat i en sådan ställning, att nyckeln ej kan verka på den. Dörren har kommit l. råkat l. är i baklås. Slå dörren i baklås. Vrida nyekeln i baklås. Schenberg (1739). Det är i baklås. Widegren (1788). Olyckligtvis hade den (dvs. dörren) vid igenslagningen på något sätt gått i baklås, och vi blifvit instängda. Cederborgh OT 3: 54 (1814). Kindblad (1867).
b) [jfr d. det gik ganske i baglaas for ham] bildl. i uttr. som beteckna, att ngt kommit så i olag, att ingen utväg l. möjlighet till rättelse finnes, l. att ngn ”kört fast”: (ohjälpligt) galet, på tok. Det går i baklås för honom, His affairs are unhinged. Widegren (1788). Tiden i baklås är, och förvänd de yrandes ande. Tegnér 1: 252 (1841). Gå i baklås, misslyckas, felslå, t. ex.: affären har gått i baklås för honom. Dalin (1850). Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla menniskor ljögo. Strindberg Fjerd. 64 (1877). — särsk.
α) [jfr d. munden gaar i baglaas for ham] om det förh., att ngns talverktyg utan yttre påverkan (plötsligt) neka att fungera. Har du fått munnen i baklås? Har du ej i baklås och kläm din tunga, / det lyster mig att höra hvad du kan sjunga. Sturzen-Becker S. arb. 5: 67 (1862).
β) (föga br.) i förb. med tr. verb i uttr. som beteckna, att ngn yttre orsak vållat det ifrågavarande tillståndet. Then (dvs. domen) af druckna män, i egen sak, är fälld, / Och rätten vtaf them med våld i baklås smälld. Kolmodin Qv.-sp. 1: 579 (1732). Clausuler och tusende andra oredor i Juris prudensen inslutne. mägtiga att sätta hjernan i baklås på dem som bry sig der med. L'avoc. sav. 28 (1757). Jag aldrig sett en karl, / Hur klok .. han än må vara, / Som hon ej slår i baklås (dvs. bringar ur fattningen). Hagberg Shaksp. 2: 54 (1847).
