SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
BARKA bar3ka2 (ba`rka Weste), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. barka, nor. barka paa, taga kraftigt i (Ross). Ordet är spridt öfver större delen af det sv. språkområdet; jfr Ihre Dial.-lex. (1766), Möller Hall. Ordb. (1858), Rietz, Noreen Ordb. öfv. Fryksdalsm. 5, Vendell Ordb. öfv. Pedersörem. 15, Dens. Ordl. öfv. Finnbym. 21, Freudenthal Ordb. öfv. Närpesm. 10, Dens. Vöråm. 62, Freudenthal o. Vendell Ordb. öfv. est.-sv. dial. 20. Sannol. är ordet eg. bl. en bildl. anv. af BARKA, v.1 I. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr i sådant fall FLÄNGA, KVISTA, SKALA (i väg, åstad osv.). Möjl. är utgångspunkten för denna utveckling att söka i de två likaljudande sv. verben LÖPA, af hvilka det ena betyder springa, det andra lossna (om bark) o. afskala]
(hvard.) häftigt springa, rusa, ränna, dänga, ”ryka”. Komma barkandes. Lind (1749) [jfr sv. dial. han kom baddandes (Rietz)]. — nästan bl. i förb. med en partikel l. ett prepositionsuttryck, hvarvid partikeln l. prepositionsuttryckets hufvudord uppbär hufvudtonen; sådana förb. äro
a) [jfr motsv. uttr. i sv. dial.] barka af, åstad, i väg o. d.: skyndsamt l. brådstörtadt begifva sig af, springa l. rusa i väg l. åstad. Så gaf jag henne en liten dufning, och så barkade hon tjutande af till prestfar. Palmblad Nov. 4: 25 (1851). bildl. (Omogne vetenskapsidkare) som .. tro, att de utan synnerlig risk kunna barka åstad. VL 1895, nr 259, s. 2. — opers.: bära i väg. Hvart barkar det i väg för mästarn nånstans? Blanche Jernbär. 40 (1847). Hon .. satte sig (på öfverkanten af dalsänkans snöbädd) och lät det barka i väg utför. SDS 1899, nr 360, s. 2.
b) [jfr motsv. uttr. i sv. dial.] barka ihop, rusa på hvarandra, råka ihop, börja slåss l. träta osv. Jag höggen ve öra / Och därmä så barka vi hop te att slåss. C. I. Hallman 14 (1783). Dalin (1850). Lundell (1893).
c) barka löst (l. lös), börja på allvar, bryta ut, braka lös(t); i sht opers. Carlén Köpm. 1: 134 (1860). Jag (ger) honom en signal (att börja tuta) .., och då barkar han lös. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 240 (1870). Nu barkade det löst för vår gäst. Lidforss DQ 2: 198 (1892).
d) (mindre br.) barka (om)kull, tumla l. ramla omkull. Dalin (1850). Lundell (1893).
e) barka på.
α) tr.: rusa l. ränna l. ”ryka” på. Inte kan man barka på en människa på det sättet. Weste (1807). Dalin (1850). Lundell (1893).
β) intr.: fortfara att ränna i väg, rusa vidare.
f) barka åt skogen, åt helvete o. d., opers.: gå alldeles galet l. på tok l. olyckligt. Kommer jag icke till Gläborg i qväll, så barkar det till hecklefjäll. Carlén Köpm. 2: 601 (1860). Eljest barkar det åt fanders med hela härligheten. Scholander 3: 159 (1867). Jag ser att det barkar åt skogen. Sehlstedt 5: 156 (c. 1870). Beckman Hos främl. 13 (1885).
Spoiler title
Spoiler content