BEHÖFVANDE behø4vande, i Sveal. äfv. 0302 (behö´fvande Weste; beh´övande Almqvist), p. pr. (af föreg.) ss. adj. l. med bet. af ett sbst. m.||ig.
fattig; torftig. I behöfvande omständigheter. Till understöd för Ridderskapet och Adelns behöfvande Ledamöter. Ad. prot. 1789, s. 15. Flera behöfvande njöto .. biträde af .. (Lindbloms) frikostighet. Rosenstein 2: 102 (1819). Hon är mycket behöfvande. Dalin (1850). Neka icke den behöfvande din hjälp. Ordspr. 3: 27 (öfv. 1897).
