a) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. mnt.] med indirekt obj.: tillhöra, tillkomma. Ath han .. (tjänarna) j rättan tijdh geffuer hwad them behörer. Luk. 12: 42(NT 1526). Mykin .. söölff kleenodier, som ith kongliget stånd behörde. Svart G. I 81(1561).
b) [jfr motsv. utveckling af BÖRAsamt holl. behooren] med personsubj. o. följ. inf.: böra. The Träldoms Länckiar, som j tilbörligen til sådane Troolöse .. behörde smida låta. Bref t. norske inbyggare 1657, s. 2 b. Edre förtrogne Grannar, hwilke j .. behörde bijfalla. Därs. s. 3 b.
c) abs.
α) [jfr motsv. anv. i mnt.] intr.: vara tillbörlig l. behörig l. erforderlig; vederböra. Recommendera honom til dhet bästa opå den ort som behörde. RP 3: 155(1633). — i p. pr.: vederbörande. Thetta kan Cantzleren medh mehre här till beqveme argument på behörende orter drijfva. Oxenst. brefv. 1: 679(1631). RARP 3: 84(1638).
β) [jfr ä. d. som det sig behører, nt. et behört sik, ä. t. wie sichs behört] refl. = α, i uttr. som det sig behörer. Komma huar annan til hiälp medt .. (200) väl rustige karlar och hästar medt drafftyg (dvs. rustning) och glaffuen som thet sig behörer. G. I:s reg. 5: 137(1528). Därs. 16: 96(1544).
