publicerad: 1903
BELIGGA, v. -er, -låg; se för öfr. LIGGA samt BELEGAD. vbalsbst. -ANDE.
(†)
1) ligga (ngnstädes), befinna sig; anträffadt bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ande; jfr BELEGAD. Worth krigxfolk som wy her i kalmarna (dvs. Kalmar) paa then tiidt beliggandis hadom. G. I:s reg. 1: 220 (1524). — särsk.
a) i förb. blifva beliggande(s).
α) [jfr ä. d. blifve beliggende(s), mnt. beliggen, t. beliegen bleiben] blifva liggande, ligga kvar, stanna. Att wor Skipzflotta skal bliffwa ther vtoffwer wintrenn beliggiandis j Hampnen for Landzkrone. G. I:s reg. 10: 285 (1535). (J. De la Gardie) slogh til them (dvs. polackarna) .. så häfftigt .., at mäste parten blef ther vppå platzen beliggiande. Petreius Beskr. 1: 57 a (1614). Skulle thet Kongelige Hws Stockholm, medh all nödtorfft så bliffua förseedt .., att Hans Kon. Mt. .. kunde i een Bestalning bliffua ther vppå beliggiandes. Tegel G. I 2: 220 (1622). Ty ähr på .. ett stelle öffuer 1,000 skeppundh .. bleffuet beliggande öffuer 14 dagars tijdh. Oxenst. brefv. 3: 122 (1627). Hans K. M:tz saligeste lijk måtte få bliffua beliggiande uthi den stoore kijstan. Därs. 456 (1633). (Då) Vart iagh aff ängslan och arbete så vanmechtig och uthtrött, / Att iagh ey vijdare kom, bleef så beliggiand' i skogen. U. Hiärne Vitt. 166 (1665). Sådana lönneligen tryckte exemplarer blifva föryttrade, och hans (dvs. förläggarens) däremot beliggiande. Ant. saml. 269 (1691). — i bild. Thet är icke fördömeligit, diwpt och hårdt j syndena falla, vthan j syndenne beliggiande bliffua. P. J. Gothus Catech. V 4 b (1595).
β) ligga nere, afstanna. Bliffva .. licenterne så här effter som här till, då moste fortificationerne bliffva beliggande, så att dee (dvs. Rigas invånare) opå dem intet bygga kunne. RP 6: 189 (1636).
b) i p. pr.: belägen, liggande. Hwar the (dvs. godsen) helst her j rikitt beliggiendis ære. G. I:s reg. 4: 283 (1527). It stenhuss beliggiandis j wår stadh Stocholm. Därs. 8: 123 (1532). The Land .., som norr ifrån Muskow beliggiande äre. Petreius Beskr. 1: 70 (1614). Broon .. beliggiandhe hart widh Sundz kyrkia. Rääf Ydre 3: 213 (i handl. fr. 1668).
c) ss. vbalsbst. -ande: läge. Thules beliggiande mitt emot Hollands strander .. bewitnar Pomponius Mela. Rudbeck Atl. 1: 511 (1679). Orternas beliggiande. Därs. 3: 589 (1698).
2) [jfr motsv. anv. i t.] ligga på. Duffuemannen beligger äggen, och födher vngarnar så wäl som modhren. T. Johannis Fästn. K 12 b (1604).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d., äfvensom t. beiliegen] lägra, häfda, hafva samlag med. Tå han belågh henne, wardt hon haffuandes. 1 Mos. 38: 3 (Bib. 1541). Förbannat ware then som beligger någhon fänat. 5 Mos. 27: 21 (Därs.). Växiö domk. akt. 1683, nr 274. David .. tog Vrie hustru Bathseba och belåg henne, och aflade barn med henne. Swedberg Sabb.-ro 1412 (1699, 1712).
Spoiler title
Spoiler content