BESKADA, v. -ade; se för öfr. SKADA, v.
Etymologi
[liksom ä. d. beskade efter mnt. o. ä. t. beschaden; jfr ä. holl. beschaden; se BE- o. SKADA, v.; jfr äfv. BESKADIGA]
(†) skada; tillfoga skada, göra afbräck; lända till skada l. nackdel l. förfång; i pass. ofta närmande sig intr. anv.: taga skada. Skole the (dvs. de utländska landsknektarna) .. vore (dvs. våra) venner .. icke .. beskade tiil liff eller godz. G. I:s reg. 10: 50 (1535). På thet ingen drögzmåhl må ske, som oss beskadhar. RARP 7: 66 (1660). Wälbem(älte) Feldt-Marskalck (har) .. bemödt sigh Fienden at beskada. Rel. om belägr. f. Malmö 1677, s. 2. Fadren kom heem aff skogen illa af en bössa beskadd. Växiö domk. akt. 1683, nr 7. Flere kyrkor blefvo illa beskadade (under en svår storm). Quensel Alm. (Sthm) 1727, s. 38. Prästgården .. skulle falla i ödesmåhl, och till sin vackra tillämnade ähring beskadas. Växiö domk. akt. 1749, nr 303. — jfr OBESKADD.
