BESKRÄNKA, v.; pr. ind. sg. pass. -es, p. pf. -skränkt, äfv. -at (n.); se för öfr. SKRÄNKA.
(†) sätta skrankor l. gränser för, begränsa. — jfr KRING-, OM-BESKRÄNKA samt OBESKRÄNKT.
1) [jfr motsv. anv. i t. samt mnt. beschranken] i eg. bem.: begränsa, omgifva. Vidt uppgapar, beskränkt af skarpa hällar, en klyfta / Mellan en dunkel sjö och dystert skymmande skogar. Adlerbeth Æn. 143 (1804, 1811).
2) [jfr motsv. anv. i t.] mer l. mindre oeg. o. bildl.: begränsa, fastställa (lagliga) gränser för; inskränka. Badare Embetet är et särskildh Ämbete och medh sine wisse reglor och skråår blifver beskränckiat. Schering Rosenhane (1658). hos Hjelt Medicinalv. 1: 223. Kongl. M:tt finner wara mycket betenckeligit at så beskränkia alt Tackjerns Inkiöp i Bergzlagen, att ingen skal få thet samma sig tilhandla vthan vthi Vpstäderne. Stiernman Riksd. 1750 (1675). At Konungens Rätt och Macht wid Lagz stifftandet och Uthtydandet mycket beskränckes. Därs. 2056 (1689). Ett vidt syftande hopp inom / Trånga gränsor beskränk! Adlerbeth Hor. od. 21 (1817).
a) [jfr t. beschränkt] i p. pf. i adjektivisk anv.: begränsad, inskränkt. Man vid förnuftets gräns med tvång och misshag stannar, / Och sin beskränkta syn förbannar. Stenhammar 242 (1798). Variationer af samma beskränkta thema. P. A. Sondén i Phosph. 1812, s. 72.
b) närmande sig bet.: bringa i trångmål, sätta i knipa, ansätta. Emedan Chronan äfwen denne tijden med icke mindre difficulteter än den förflutne beskränckiat ähr. Stiernman Riksd. 1159 (1650).
3) tekn. Beskränka säges vid Myntverket, då det uti Myntdigelen nedsmälta Godset betäckes med små kol at förhindra den beskickade Kopparens afbränning. Rinman (1788).
