BESNÖA besnø4a, i Sveal. äfv. 032, äfv. BESNÖGA besnø4ga, i Sveal. äfv. 032, v. -ade; se för öfr. SNÖA.
Etymologi
[sannol. efter t. beschneien; jfr d. besne, holl. besneeuwen, eng. besnow; se BE- o. SNÖA]
(i sht i poesi, numera föga br.) snöa på l. ned l. öfver, öfverhölja med snö. Juslenius (1745). Dähnert (1746; under schnee). I den blifvande säd gror dess (dvs. jordens) besnöade hopp. Stagnelius 2: 344 (c. 1815). Deleen (1836; under beschneien). — bildl. Sellan .. hinner En fram in til Wintren kalla, / När Åldren Håår ok Skägg besnögar. Lucidor Hel. E e 3 b (1673).
