BESPRINGA bespriŋ4a, i Sveal. äfv. 032 (bespri´nga Weste; bespr`inga Almqvist), v.1 -er, -sprang, -sprungo, -sprungit, -sprungen. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. bespringe efter t. bespringen; jfr holl. bespringen; se BE- o. SPRINGA, v.]
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t. samt med afs. på bet. fr. assaillir, it. assalire] (†) störta sig på, anfalla. På thet wij här efter icke måghe gifwa grannar och owenner så stort hop oss til at kunna bespringa och öfverwinna. Gustaf II Adolf 4 (c. 1620). jfr: Be-springa .. Med språng anfalla, Gripa an med åtrå. Schultze Ordb. 4821 (c. 1755); jfr 2.
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. ä. t. samt med afs. på bet. fr. saillir, lat. salire] (numera mindre br.) om hannar af fyrfotadjur: betäcka, para sig med; jfr SPRINGA PÅ; numera i sht om baggar o. bockar. Bespringa såsom hästen gör stodh. Lex. Linc. (1640; under salio). När Fåren äro tu År gamble, då äro de skickelige til bespringning. Alströmer Får. 14 (1727). Tjuren har besprunget kon. Lind (1749). Då man om vintren har Får och Getter i samma stall, skall ej sällan hända att de unga Fåren låta bespringa sig af Bockarne. Nilsson Fauna 1: 527 (1820, 1847). Bespringa .. inire, salire vaccam, equam o. s. v. Cavallin (1875). — oeg.: bestiga (se d. o. 1 d β). (Kons brunsttid) tillkännagifves genom bölande, andra kors bespringande (osv.). Nilsson Fauna 1: 580 (1820, 1847). — Anm. Enl. Almqvist (1842), Dalin (1850) o. Kindblad (1867) brukas ordet endast om hingstar.
