BESVÄRANDE besvä4rande l. -svæ4r-, l. 0302, sbst.2, m.||ig.; äfv. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. = l. -er.
I. sbst.: person som besvärar sig l. klagar; klagande. Wallerstads sochns anförde klagan, att Cammar Collegium .. afgjordt .. (tionde-)frågan, uthan then af besväranderne begärde pröfning förut, af 1715 års 10:de sättning. Rääf Ydre 4: 190 (i handl. fr. 1785). Reg(emen)ts-Skrifvaren .. har anmält sig, som Besvärande .. (Jag) erkänner .. honom .. vara rätt besvärande. Växiö domk. akt. 1798, nr 1. Både Wal-Förrättaren (vid prästvalet), Besvärande och Förklarande. Därs. Besvärande böra bevisa rätta dagen, då de fått del af K. Befallningsh:des Utslag. Branting Förf. 1: 148 (1827). Skriftliga besvär, hvilka, af besväranden egenhändigt undertecknade .., skola .. af besväranden sjelf eller dess befullmäktigade ombud till Guvernören inlemnas. FFS 1892, nr 4, s. 6. — jfr MED-BESVÄRANDE.
II. adj. i substantivisk anv.: (person) som besvärar sig; klagande (jfr I). Schultze Ordb. 5243 (c. 1755). Då den besvärande träffar förening med dess vederpart om dennes andel i Böterne. Bonsdorff Kam. 889 (1833).
