BETUTTAD betut4ad, i Sveal. äfv. 032, p. adj.
Etymologi
[sv. dial. betuttad, betyttad, motsv. d. betuttet; jfr nt. bedud (Berghaus), betust, bedust (Schambach), betunteld, betöteld (Brem. wb. 5: 132), ä. holl. bedut, holl. beteuterd, beteuteld, holl. dial. betutterd, betutteld, mht. betützt, t. bedutzt. Ordets ursprung är oklart; möjl. föreligga i ofvan anförda ordformer två skilda stammar, hvilka dock i så fall påverkat hvarandra; jfr Tamm 31, Falk o. Torp 49. Jfr BEKYTTAD samt BETYTLAD]
(hvard., mindre br.)
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., d., nt. o. holl.] rådvill, förbryllad, förvirrad, generad, förlägen, ängslig, oroad. Kalla henne icke så, käraste Hugo! — sade Laura fasligt betuttad. Knorring Förhoppn. 2: 226 (1843). En morgon hade Knut kommit och burit något i handen, hvaröfver han syntes ytterst betuttad. Geijerstam Lyckl. män. 168 (1899). VL 1906, nr 297 B, s. 1. Folk. tidn. 1907, nr 81, s. 3.
2) (i mellersta Sv.) betagen l. förtjust (i ngn). Hon är fasligt betuttad i honom. Hon koketterade för honom, tills hon fick honom riktigt betuttad.
