publicerad: 1910
BIMENING bi3~me2niŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
1) (†) språkv. bisats. Wallenberg Synt. lat. Bih. 22 (1796). Tillsatt Bimening, Appositions Bisats. Lidén Sv. spr. 125 (1848).
2) bibetydelse. De af bimeningar öfvergrodda orden mystik och romantik. Vetterlund Stud. o. dikt. 104 (1892, 1901). Den moderna hedendomen — jag använder detta ord alldeles utan förklenande bimening. T. Holmberg i Sv. tidskr. 1894, s. 24. Noreen Vårt spr. 2: 176 (1908).
Spoiler title
Spoiler content