BIROT bi3~rω2t, r. l. f.; best. -en; pl. -rötter.
Etymologi
[jfr d. birod, holl. bijwortel, t. beiwurzel samt t. nebenwurzel; se BI-, prefix1 2]
1) bot. (mindre) rot (rottråd, rotgren) som utgår från stammen på en växt, vanl. från dess underjordiska del, den s. k. rotstocken, l. från grenarna, bladvecken, bladen osv.; i motsats till egentlig rot l. hufvudrot, s. k. pålrot, som utvecklas ur det i fröet befintliga rotämnet. Arrhenius El.-kurs i bot. 12 (1845, 1865). Birötter kallas de rottågor, som utgå från rotstocken eller någon annan stamdel. Andersson Inl. t. bot. 1: 24 (1859, 1863). Det gifves två slags rötter: a. Den egentliga roten (= pålroten), .. b. Birötter. Areschoug Bot. el. 4 (1863, 1869). Många växters rötter, t. ex. gräsens, palmernas, uppkomma egentligen från denne (dvs. stammen). Hos dessa växter kommer nämligen den ursprungliga roten ej till utveckling, utan dör tidigt, men i stället bildas (vid groningen) en eller flera birötter ur rotknoppen. Nyman Bot. 34 (1864). Under gynnande omständigheter .. (kunna) birötter utvecklas från en utväxt stam, stamdel eller gren. Härpå grundar sig växters förökning genom sticklingar, afläggare o. s. v. Därs. 35. Forssell Bot. 159 (1890).
-SYSTEM~02. (äfv. birots-) Birotsystemet var ännu relativt svagt utbildadt i förhållande till den djupgående, grenade hufvudroten. Sylvén Sv. dikotyl. 1: 13 (1906).
B: BIROTS-BILDNING, -SYSTEM, se A.
