SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1915  
BLIXEN, sbst.
Ordformer
(blixn Helsingius, Schroderus)
Etymologi
[jfr ä. d. blixen, mnt. blixene, nt. blikksem, blikksen, (f)fris. bliksen, blixt; se för öfr. etym. afd. under BLIXTRA]
(†) blixt (se d. o. 1 a), blixtrande. Helsingius (1587). Heett blixen. Alm. 1624, 9 aug. Därs. 17 aug. Schroderus Comenius Reg. (1639; jämte blixt).
Anm. I en ordförteckning af J. Bureus från tiden före 1647 hos Lindroth Bureus 104 förekommer vid sidan af blixta o. blinka formen blixna. Möjl. är detta ett mot blixen svarande verb med bet. blixtra [jfr nt. blikksemen, blikksenen, äfvensom d. dial. bliksne, gräla, svärja (Jyll., Feilberg), fris. bliksenen].
Spoiler title
Spoiler content