BLYANT blyan4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 3) -er.
Etymologi
[sv. dial. blyant, m., blyertspenna (Skåne, Landsm. X. 2: 160 (1890); Bohuslän, Nilén Allmogem. i Sörb. (1879); Värml., Landsm. II. 2: 8 (1880)), liksom nor. blyant, nyisl. blýant, af d. blyant, ä. d. bliant, möjl. (gm anslutning till bly, d. dial. bli, o. blyerts) af bliant (se BLIANT), hvilket möjl. i ä. d. liksom i ä. t. (se Agricola Interpr. germ. uocum rei metall. 473 (1546), Mathesius Bergpostilla 123 a (1578)) betecknat icke blott bliant, utan, sannol. på grund af asbestens trådiga struktur o. sidenglans, äfv. asbest (jfr BERG-LIN, -ULL). Namnet skulle då på grund af anslutning till bly ha öfverflyttats från mineralet asbest till mineralet blyerts]
1) (knappast br.) grafit, blyerts. Blyant Graphites. Lindgren Läkem. (1891).
2) (†) miner. molybdenglans. Retzius Min. 49 (1795; betecknadt ss. ”provincenamn”).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (starkt bygdemålsfärgadt i Götal. o. Värml., föga br.) blyertspenna.
B: (jfr 3) BLYANTS-PENNA. [sv. dial. blyanspenn (Skåne), blyanspänne (Bohuslän, Nilén Allmogem. i Sörb. (1879))] (starkt bygdemålsfärgadt i södra Sv., föga br.) blyertspenna. Fischerström 2: 197 (1780; samma s. äfv.: Blyerts-pennor).
