[af d. bom- i bomfast, -stille, -stærk, af nt. boom- i boomfast, -stark, -stille, af boom, träd (se BOM, sbst.1 1); jfr holl. boomstil, t. baumfest, -stark, -stille]
(föga br.) förstärkningsord i uttr. bom stilla, alldeles stilla, eg. i bet. orörlig, men äfv. i andra bet. af stilla. Han stod bom stilla. Hafvet låg bom stilla. Linder Regl. 177(1886). Tiga bom stilla. SDS 1904, nr 274, s. 2.
