BORDSÄNDA bω3rds~än2da, äfv. BORDÄNDA bω3rd~än2da, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar l. (åtm. numera bl. i Finl.) -or; äfv. -ÄNDE ~än2de, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bord- Dalin, Lundegård Prins. 180 (1889); bords- Ekenäs domb. osv. — -ände Bidr. t. Åbo hist., SAOF (1916; jämte -ända))
kortsida af ett (aflångt) bord. Öfre, nedre bordsändan. Bidr. t. Åbo hist. I. 6: 21 (1633). En (fåtölj) vid hvardera bordsändan. Ljunggren SAHist. 1: 54 (1886). — särsk. (numera i sht i fråga om förh. i ä. tid o. bland allmogen) om den öfre (o. förnämligare) kortsidan af (mat)bordet. Han hafuer kommit i hans stuffu Och öfuer fallit honom med hugg och slagh i hans Egin bordzända. Ekenäs domb. 1: 134 (1649). Vara Husbonde och svara för bordändan. Dalin Arg. 1: 160 (1733, 1754). De som .. var älst ock mest i släkt, de skulle ju sitta för bordsänden (på julkalaset). L. P. Holmström i Landsm. 1: 223 (1879).
Ssgr: BORDÄNDS- l. (sällan) BORDSÄNDS-BÄNK(EN). särsk. (i fråga om förh. bland allmogen): bänk vid den öfre bordsändan, högsäte. Ett par af de öfvermodigaste sällarne hade tagit plats på bordändsbänken, husfaderns och husmoderns säte. Wigström Folkdiktn. 1: 86 (1880). —
-DUK. (i fråga om förh. i ä. tid o. bland allmogen) duk hvarmed den öfre bordsändan dukas, då sällskapet ej är så stort att hela bordet behöfves. Östergren (1917).
