BORTBRÄNNA bor3t~brän2a, v. -er, -brände, -bränt, -bränd. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) till BORT 1 d: gm bränning taga bort, bränna bort. (Amasonerna plägade) på theras mööbarn .. bortbränna vänstra spenan. L. Petri Kr. 10 (1559). Svedja och bortbränna granskog. 2 RARP 5: 689 (1727). I de östliga delarne (af Halland har) .. matjorden .. bortbränts vid det ständiga svedjandet och ljungbrännandet. A. Bondeson i VLS 199 (1888). — i utvidgad anv., om sol, frost, torka o. d. Linné Öl. 69 (1745). Flere frost-nätter (i maj), de der bortbrände första grödan på kärr-ängarna. VetAH 1779, s. 111. Växternas s. k. bortbränning på sandjord (på grund af jordens uttorkning). TfLandtm 1882, s. 113.
2) till BORT 2: gm bränning förstöra l. göra slut på, bränna bort l. upp. (Det) händer, at Smedarne .. bortbränna jernet. Bergv. 1: 88 (1637). Efter slutad blåsning var massastället .. nästan alldeles bordtbrändt. JernkA 1854, s. 52.
