1) (†) aflägsna sig; gå bort. Twenne aff Presterskapet kommo straxt, sedhan Adelen war bårtkommen. RARP 7: 71(1660). Jagh haffwer itt litet suagdt barn från hwilket jagh icke kan bortkomma. VDAkt 1681, nr 297.— i öfverförd anv.: De som i nödfall utan döpelsen kunna genom döden bortkomma, fördömas af wåra intet. KOF II. 1: 26(1650).
2) (†) undkomma. Um noger aff samme fånger undflyr och bortkomme. GR 29: 375(1560). Fosz 125(1621).
3) komma på villovägar, förkomma, komma bort. O. Petri(1524) i Sthms tänkeb. 1: 16. The skriffter, som ihoop höra, skola bindas i knippor och wäl förwaras, att intet bortkommer. KOF II. 2: 276(c. 1655). Brefvet är bortkommit. Carl XII Bref 6(1712). Ett litet bortkommet lamm. PT 1912, nr 276, s. 3.— särsk. (numera knappast br.) gå förlorad, gå under. Synes wara oskäl at skatta aff thet godz som (vid skeppsbrott) bortkommer. O. Petri Lagkomm. 16(c. 1540). Eelden .. förbrände .. fyre gånger hundradhe tusende Böker. Ah .. huru månge sköne Böker och Authores äre thär bortkomne. Lælius Res. 1: 222(1588). OSPT 1687, nr 20, s. 7.
4) mer l. mindre bildl. om människor: komma bort (från ngt), komma vilse; ofta i fråga om människans förh. till Gud. Bortkompne jfrå thet lijff, som aff Gudhi är. Ef. 4: 18(Bib. 1541). Led .. (de förvillade) åter alla på din väg, hvarifrån de äro bortkomna. Tegnér 4: 154(1830). Det .. från Gud bortkomna menniskoslägtet. Melin Jesu lefv. 1: 154(1842). Den bleke, i ändelser och böjningar bortkomne .. stackars magistern. Rydberg 2: 313(1867). Från kortspel .. är jag alldeles bortkommen. Svedelius Förfl. lif 34(1887).
