[fsv. bram, n., motsv. ä. d. bram, n., d. bram, r.; se vidare BRAMMA.Ordets anv. i senare tid beror, där det icke är arkaiserande, på inflytande från d.]
(numera föga br.) prål, ståt, stoltserande; ”väsen”. Then ringeste will före så stort bram j alle motte, som then ther förmere är. GR 18: 43(1546). Han thorde ey gå rätte stråten fram, / Vten kröp i smuger (dvs. smygvrår) med ringe bram. Svart Gensv. I 3 a(1558). Frwer och Iungfrur medh stort prål och bram. Gyldenhielm Psalt. 159 (c. 1605, 1650). Händelsen försiggick utan mycket buller och bram. Levertin Småmynt 15(1883). Utan bång och bram vi vandra må, / dit plikten kallar. Risberg Dikt. 109(1893).
