SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
BRAMA bra4ma, sbst.1, i fackspr. äfv. BRAHMA braχ4-, m. l. (i bet. 1) n.; i fackspr. (i bet. 1) äfv. BRAHMAN braχ4-, sbst.1, n.
Etymologi
[af sanskr. bráhman, n.]
rel.-vet.
1) världsprincipen i den indiska vedareligionen. Schoerbing Rel.-urk. 2: 201 (1820). Brahman är egentligen offerordet, bönen, formeln, som beledsagar offerhandlingen. N. Söderblom i Främ. rel.-urk. 1: 21 (1908).
2) bra(h)ma(n) (i bet. 1) betraktad(t) ss. personligt väsen, guden Brama.
Ssgr (1, 2): BRA(H)MA- l. BRAHMAN-DYRKAN.
-PRÄST. En brahman-präst är uppfylld af brahman. Söderblom Gudstrons uppk. 257 (1914).
Afledn. (i allm. till 2) BRAMAISM, r. l. m. bramanism. Palmblad HbGeogr. 660 (1827).
BRA(H)MANISM, se BRAMAN, sbst.1, afledn.
BRAMAIST, m.||ig. dyrkare af Brama; anhängare af bramanismen. SDS 1901, nr 183, s. 1.
BRA(H)MANSK, se BRAMAN, sbst.1, afledn.
Spoiler title
Spoiler content